av Amy Shillady

Covid-19-pandemin har orsakat enorma förluster. Vissa människor har missat efterlängtade semestrar eller bröllop, och vissa har till och med förlorat jobb eller hem. Tusentals och åter tusentals har mist sina liv. Det är hjärtskärande. Men vissa berättelser om förlust förblir oberättade, eftersom offren inte längre har en röst.

Mammas förlust började med små saker – att glömma namnet på en vän, att inte komma ihåg huvudingrediensen i sitt favoritrecept och att undra: vem var hennes favoritförfattare igen? Hon älskade att läsa förut, men kunde nu inte koncentrera sig. Mamma besväras av sina symtom och gick till en neurolog. Efter flera tester som sträckte sig över ett år fick hon diagnosen FTD bara några år före sin 80-årsdag. Jag vet att jag borde vara tacksam för att hennes liv inte tragiskt avbröts, men verkligheten att jag förlorade min mamma precis när jag själv blev mamma var svår att acceptera och ledde till en djup sorg.

Jag kände mig särskilt orolig över hur vi förlorade henne – ett minne i taget. Det kändes som den gången jag misslyckades med att spara på datorn efter att ha skrivit klart en 20-sidig högskoleuppsats. Strömmen gick och all den tiden och ansträngningen var borta, bara sådär. Jag kom ihåg talesättet: Om ett träd faller i skogen och ingen är där för att höra det, låter det då? Och när jag tänkte på mammas minnen som försvann, frågade jag mig själv hela tiden: Om ingen kommer ihåg det, hände det ändå?

Panikslagen vid tanken på att förlora hennes berättelser, särskilt de från min barndom, började jag skriva ner dem. En dag tillbringade jag timmar med att febrilt skriva ner varenda minne jag hade av mamma – allt från vad hon packade i min lunch när jag var åtta år gammal, till vilken lek hon planerade för min babyshower. Jag skrev tills min handled gjorde ont och sedan förvarade jag dagboken vid min säng. Ibland vaknade jag mitt i natten och antecknade något konstigt minne som dök upp från ingenstans. Jag skrev ner allt för att jag ville komma ihåg det, och för att jag ville tro att allt betydde något. Jag ville tro att även efter att hon var borta skulle mamma fortfarande betyda något.

Trots all rädsla och förlust i samband med mammas diagnos tror jag att det också finns hopp. En av mina kusiner sa till mig: ”Jag uppskattar hur mycket kärlek din mamma känner.” Och min kusin har rätt – mamma säger ständigt ”Jag älskar dig!” till mig när vi pratar i telefon. När hon fortfarande kunde gå in i butiker brukade hon gå fram till helt främlingar och uttrycka kärlek, ofta till min förlägenhet. Jag brukade rusa in och förklara: ”Förlåt, hon har demens och vet inte vad hon säger.” Men min kusins kommentar hjälpte mig att omformulera dessa beteenden.

Jag vet att mammas läkare skulle säga att hennes kärleksuttryck till främlingar är typiskt för FTD. Jag är säker på att jag skulle kunna titta på hennes MR-undersökning och se de specifika delar av hennes skadade hjärna som är ansvariga. Men min erfarenhet får mig att tro att det finns vissa saker som inte kan mätas eller förklaras enbart med vetenskapen. Jag väljer att tro att mammas FTD har avslöjat hennes sannaste avsikt och inre motivation – och det är kärlek. Ren kärlek.

Innan mamma blev sjuk var hon en vänlig person med brister, precis som alla andra. Men nu kan jag se bortom dessa brister och helt enkelt se hennes kärlek. Jag kan föra den kärleken vidare till mina egna två barn och lära dem om de obegränsade möjligheterna till djup kontakt som kan binda oss samman genom smärta och förlust.

FTD har tagit mycket från oss, och det har även COVID-19. Men våra berättelser finns kvar, och de spelar roll. Berättande kan vara en kraftfull, helande och enande kraft. Även om min mamma inte längre kan berätta den, tror jag att hennes historia om förlust – och i slutändan kärlek – är värd att dela. Så jag kommer att fortsätta att dokumentera den för min familj och dela den överallt där den kan uppmuntra andra.