av Candace Williams

"Vad solsken är för blommor, är leenden för mänskligheten. Detta är förvisso bara bagateller, men utspridda längs livets väg är det goda de gör ofattbart." – Joseph Addison

Jag var 38 år gammal i oktober 2013, när min mamma fick diagnosen frontotemporal degeneration vid 57 års ålder. Det är en dag jag aldrig kommer att glömma. Jag kommer inte heller att glömma flodvågen av känslor som sköljde över mig under de 3 månader som följde. Jag grät mer under dessa månader än jag någonsin gjort i mitt liv. Min mammas diagnos var oerhört förödande för mig.

Sedan, en dag, påminde jag mig själv om en av de viktigaste lärdomarna som min mamma hade lärt mig under uppväxten – att göra det bästa av vilken situation vi än ställdes inför, och att leva våra bästa liv vad som än kom i vår väg. Och idag kan jag säga att även om det har varit den svåraste upplevelsen i mitt liv att vara vårdare, har det också varit den mest givande.

Min mamma levde med obehandlad bipolär sjukdom under hela min barndom. Det var ett tufft sätt att leva, och det var väldigt lite konsekvens. När jag bestämde mig för att bli min mammas vårdare sa jag till mig själv att det var en möjlighet att bli för henne vad hon inte alltid kunnat vara för mig. Hittills tror jag att jag har uppnått det målet. Varje dag strävar jag efter att göra mitt bästa för att se till att hon är lycklig.

Ungefär ett år efter min mammas diagnos sa hon till mig att hon ville arbeta med ett projekt med mig. Jag frågade henne vad det var för projekt, men hon började redan tappa orden vid det laget, så jag kastade ut några förslag. Vid ett tillfälle erbjöd jag: "Vad sägs om att dokumentera vår FTD-resa? Jag tar bilder och filmer på dig, och vi kan starta en blogg där jag skriver om våra upplevelser." Min mamma, en före detta lärare, har alltid varit passionerad för utbildning och aktivism. Det behöver inte sägas att hon älskade idén! Så jag började dokumentera...

Under 2015 vår blogg, Vår FTD-resa, föddes. Genom att blogga har jag kunnat ta en djupdykning i vem min mamma är, och hjälpt mig att se hennes fulla mänsklighet. Det har också varit en källa till helande för mig och har gett mig möjligheten att ge helande och hopp till andra också. Att skriva ur perspektivet av en dotter som tar hand om sin mamma gör mina berättelser relaterbara. Eftersom jag inte skriver som en outsider, utan som någon som är i tjockleken med att ta hand om en nära och kära med demens, så får min blogg resonans hos andra vårdgivare. Om du är intresserad av att lära dig mer om vår resa skulle jag uppmuntra dig att besöka bloggen. Och framför allt vill jag uppmuntra var och en av er att hitta ett eget sätt att göra meningsfulla ur din resa med FTD.