Ur en vårdgivares perspektiv: Den känsliga balansen

Partners-logo-updated

Partners i FTD Care, sommaren 2020
Ladda ner hela numret (pdf)

Av Rachael Martinez

Under de senaste månaderna har världen i stort sett stannat. Butiker, kyrkor, rättssalar, stränder, företag och mer stängs alla för att "platta ut kurvan" för det nya coronaviruset. Både individer och familjer skyddade sig på plats och fick höra att det var säkrare hemma – men hur är det med de människor som det inte var för? Medlemmar av den geriatriska befolkningen – en av de grupper som är mest mottagliga för covid-19 – som fyller rummen på äldreboenden och stödboende lever genom pandemin sinsemellan, men bortsett från sina nära och kära. Min pappa, som snart fyller 64, är en av dem. Han har bott på sin långtidsvårdsanstalt i över två år och är nu på hospice och helt beroende av deras stöd på grund av FTD. Hans anläggning gick under "lockdown" veckan innan statliga order utfärdades, vilket gav mig ett outnyttjat tillfälle att säga adjö.

Att ha min pappa under vård av proffs, medicinsk personal och veckovisa besök från hospice lindrar en del av den ångest och skuld jag känner kring våra plågsamma omständigheter. Jag vet att han fortfarande får utmärkt vård, jag vet att han är säker och än så länge inte visar några tecken eller symtom på COVID-19, men jag vet inte när jag kommer att få se honom igen. Jag har ingen aning om jag någonsin kommer att kunna krama honom eller berätta en rolig historia om att fostra två pojkar igen. Jag har ingen aning om han är rädd (eller tydlig nog att förstå vad som händer) eller nyfiken på varför vi bara kan se varandra via en iPad. Det okända håller mig vaken på nätterna och oron för hans hälsa och psykiska välbefinnande är överväldigande nog för att vara påtaglig.

När den globala pandemin fortsätter, ökar osäkerheten också. Genom detta okända landskap av avstånd och isolering har jag kommit att se en grupp människor dyka upp och ta hand om min pappa med mig, när jag inte kan vara i närheten fysiskt. De ger en mänsklig touch, en stund eller två i solen, eller en favoritlåt som spelas under middagen. Personalen på min pappas anläggning har kärleksfullt tagit del av den känsliga balansen mellan mänskligheten och den kliniska vård han så desperat behöver. Mitt i kaoset finns det bra människor där ute som strävar efter att hjälpa andra och jag känner mig så tacksam över att se det på långt håll. Jag vet att min pappa skulle vilja att jag skulle acceptera det goda; alltid, alltid acceptera det goda varhelst och med vem du än kan hitta det.

Se även:

Hållas informerad

color-icon-laptop

Registrera dig nu och håll koll på det senaste med vårt nyhetsbrev, evenemangsvarningar och mer...